080116

Jag har varit hemma nu ett antag dagar, vet inte riktigt hur många dagar men ändå. Det jag vill komma fram till är att mina syskon är mobbade. Nu menar jag utstötta. Min lille bror har knappt några vänner, han känner sig utanför  och det är inte bara i skolan han känner sig utanför utan det är hemma med. Pratade länge med han en dag och med tårarna i rösten berättade han att han kkände sig utanför i familjen. Han tyckte att han inet fick någon plats längre, ingen uppmärksamhet. Han tyckte det var orättvist att min syster fick all uppmärksamhet. Jag kände mig så förtvivlad, en 11 åring ska inte känna så. Visst det är sant det han säger, livet är så ibland, det är lika bra att vänj sig annars förlorar man bara på det. Ju fortare man lär sig desto bättre. Men han är bara 11!
Visst jag har med känt så som han gör och det gör jag fortfarande men jag är äldre än han, jag har vant mig, för det har alltid varit så för mig.
Pratade även med min syster, fick reda på att människor är verkligen inte snälla, inte ens när dom är så pass unga som 14-15 år. En av hennes bästa vän, eller ja så kallad bästa vän, har spridit ut falska rykten, att  Lucky har  varit med alla killar på skolan.  Och nu går nästan alla tjejer på hennes skola runder och kallar henne hora och dittan och dattan. Tycker det är förjävligt. För min syster är varken hora eller slampa. Hon är så lång ifrån det som man kan vara. Hon har knappt kysst en kille. Tycker bara det är så förjävligt att människor kan vara så elaka. Att tjejer kan klanka ner på andra tjejer, Hallå! jag menar ska inte vi tjejer hålla ihop. Tydligen inte, det är nog därfrör jag funkar bäst med killar med. Visst det är skitsnack hos killar med, men inte alls i närheten av hur mycket tjejer snackar skit. Killar går med rakt på sak.


Pratade med mamma igår med om robin, hon sa att pappa var exakt lika dan innan när dom träffades. Men mamma tyvärr det är inet samma sak. Jag tycker inte om Robin på det sättet längre. visst jag vet att han är världens snällaste kille men det funkar inet för mig. Men jag vet vad du menar mamma, du vill mig bara väl, att jag ska träffa en snäll kille som behandlar mig väl. Att jag inet ska träffa en kille som dom andra, men det  är tyvärr just en sån kille jag vill ha.  Jag vet att det inte är bar för mig,. men sjukt som det låter behöver jag en kille som kan sätta mig på plats, som kan bråka med mig, som tål bråka med mig och inte bryter ihop. Någon som gör precis som den vill. Herre gud jag är inte normal, Robin är alla tjejers drömkille. Men inte min. Han kommer nog aldirg bli det heller.

Och hur ska jag nu göra med det andra, det andra bekymmert jag har som jag inet kan berätta om här. som endast Ema och Hanna vet om och min syster för hon vet hur jag är, och när vi diskuterade det sa hon precis det jag kände. Ärligt vet jag inet hur jag ska göra med det, jag evt vad jag vill, men jag vet även att det aldirg kommer att gå. hur mycket jag än vill kommer det aldirg att gå.
 
Håller på att ordna upp mitt liv nu med, har börjat träna, ska försöka sluta röka, äter nyttigare och håller på med körkortet nu. det enda som saknas är att skaffa mig ett jobb, får se hur det blir med det. förhoppningsvis går det bättre efter att jag tagit mitt körkort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0